Krönika: I stress och stök spelar det ingen roll vad som ligger på skolbarnens tallrik

Jag minns matkrigen på Fäladsgården 1998. Jag minns Salta S från cafeterian. Jag minns att smita från lunchen. Jag minns finriven morot. Jag minns smaken av “frystömning”. Jag minns hur viktigt det var att ha någon att sitta med i matsalen och att Mårten kunde dricka riktigt mycket mjölk. 

Om din skolgång pågick 1973 eller senare har du helt säkert en smockfull minnesbank, det var nämligen då som alla barn i landets grundskolor fick tillgång till gratis skolmat. Sedan dess har vårt förhållande till mat tagit många vändningar. Idag betraktas mat som ett ämne värt att ha kunskap om. Jag vågar till och med säga att det är statusfyllt att föra sig väl vid spisen och i samtal om mat.

Ett tecken i tiden är att mat finns med i läroplanen. Numera står det att varje elev ska ha fått “kunskaper om och förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan, miljön och samhället”. Maten i skolan är alltså mer än lunchservering – ambitionen är att lära eleverna göra kunskapsbaserade matval.

”Maten i skolan är alltså mer än lunchservering – ambitionen är att lära eleverna göra kunskapsbaserade matval.”

Under hösten har Sydsvenskan publicerat en artikelserie om skolmat i Lund. Den undersöker två stora utmaningar: hur minskar vi mängden matsvinn och hur gör vi transitionen mot klimatsmart skolmat. Barnens luncher engagerade Facebookföräldrarna i mitt nätverk. Kommentarsfältet bubblade, men snacket handlade inte om den stora mängd mat som slängs (för att barnen inte tycker om den) utan den korta tid eleverna har på sig att äta. Upprörande tyckte många – barnen blir stressade, hinner inte äta upp. Väldigt intressant tyckte jag.

För allt hänger ihop. I Livsmedelsverkets senaste kartläggning av matsvinn står det att stress, hög ljudnivå och få vuxna i matsalen är faktorer som kan leda till att mat slängs. Rummet som måltiden serveras i, tiden eleverna har på sig att äta, samtalstonen och akustiken. Allt spelar roll och kan leda till att lunchen hamnar i sopan istället för i magen.

När vi pratar om skolmat fokuserar vi ofta på personalen som lagar luncherna: måltidschef, kock, måltidsinspiratör och köksbiträde. Vi vrider och vänder på rätter och undrar om eleverna kommer tycka maten är värd att äta eller inte. Det är ett viktigt arbete, men det spelar ingen roll att maten är toppen om eleverna inte hinner äta upp sin portion. Att arbeta med miljön där måltiden serveras är ett av flera sätt att lyfta blicken från tallriken. Då blir skolmaten plötsligt maten i skolan och rektorer och lärare får en tydligare roll.

”Att arbeta med miljön där måltiden serveras är ett av flera sätt att lyfta blicken från tallriken.”

Barnen som äter skolmat idag kommer minnas första gången de åt alger, hirs och tempeh. De kommer minnas dofter, smaker och känslor. De kommer minnas förändring. De kommer tänka tillbaka på en tid när vi lärde oss nya saker om mat. De kommer säga att det var turbulent men att det var värt det, för skoltiden byggde ett förhållningssätt till mat som varit en tillgång i livet.