Krönika: Skåningen är däst och blasé – bryr sig inte när sockret brinner
Om vintern när vinden låg på spred sig den mörka söta doften över norra Lund och bäddade in min barndom i en känsla av trygghet. Ett år hade gått och sockerbruket puttrade igen – lika säkert som att tomten skulle komma på julafton.
Betorna gick med traktor och släp på mindre skånska vägar – en gång följde jag dem hela vägen in i sockerproduktionens hjärta. Klassen var på studiebesök och härjade omkring, i en stor industritank bubblade bruna flytande sockerbetor – kanske precis en sådan som exploderade härom veckan.
Egentligen är jag inte speciellt sentimental över just sockerbetor – men för ett par veckor sedan tog jag ändå bilen för att se förödelsen med egna ögon – det kändes rätt. Lite som att hälsa på en gammal vän på akuten. Jag var inte där själv, men känner mig ändå ensam i mitt engagemang, mina vänner tycker till och med att jag är knasig: ”Örtofta, är det det där sockerbruket eller?”.
Ja, det är det, och jo, förödelsen fick rubriker dagarna runt olyckan, men ärligt talat tror jag att det största nyhetsvärdet låg i den avbrutna tågtrafiken. Annat var det när degrester fattade eld i Polarbröds fabrik i Älvsbyn, då blev det nationell kampanj i media och stor uppslutning kring återuppbyggnaden.
Visst är Polarbröds runda brödkakor lättare att relatera till än ett kilo socker, men ändå – nästan ingen verkar bry sig om konsekvenserna efter Örtofta-explosionen och det irriterar mig. Traktorer med två miljoner ton betor i lasten kan inte lasta av någonstans och det är tyst. Kan det verkligen vara en ickefråga?
Jag landar i att ingen tycker synd om Skåne när det kommer till matproduktion, inte ens vi själva. Skåningen är däst och blasé. Vi bor på den mest fantastiska åkermarken där drösvis av framgångsrika livsmedelsföretag har sin hemvist. Det löser sig.
Men det gör det inte. Kanske är det som att sparka in en öppen dörr på pepparkakshuset, men visst vill vi väl undvika att importera socker till lussebullar och klenäter nästa jul?
I så fall behöver vi börja bry oss mer. Nu lyckades visserligen sockerbruket öppna igen denna decembervecka, så den trötta skåningen fick halvt rätt. Men på 1990-talet när min klass besökte Örtofta hade vi fem sockerbruk, nu finns det med nöd och näppe ett.
Under den tiden (och långt innan dess) har matproduktionen gradvis förpassats från vardagslivet till landsbygdens periferi och vidare till andra länder. I den anonyma tomatens tidevarv ska mat helt enkelt bara finnas. Bönderna förväntas slita på och resten importerar vi. Explosionen i Örtofta är en obehaglig men nödvändig påminnelse om att det inte fungerar så.
Matens infrastruktur är precis lika viktig som skolor, elnät och badhus, en del av det gemensamma som vi inte kan leva utan. Därför gör det ont i mig när ingen bryr sig om Örtofta och därför önskar jag mig stöd till bönderna, och alla andra som drabbats, i julklapp. Annars är risken att de tröttnar och skiter i att så nya betor i mars.